Längtar till torsdag. Då packar vi in vår lilla familj i Volvon och åker till Sälen för att fira påsk med Johans föräldrar och morbror med familj. Det är något speciellt med att åka de där 45 milen till stugan. Lugnet infinner sig så fort bildörren stängs och nu har vi många timmars resa framför oss. Sälenresa innebär det traditionella hamburgerstoppet, antingen på Max i Gränby eller McDonalds i Valbo. Vi kör igenom Hofors (vilket går ganska fort) och förundras varje gång över att detta lilla lilla samhälle där det inte kan bo många människor har ett femton-tjugotal matställen inom ett hundratal meter. Backen ner till Rättvik med utsikt över Siljan, så otroligt vackert. Vi passerar de små bodarna längs Vasaloppsvägen, fast åt fel håll.
Men det bästa med resan är nog Karlavagnen som börjar på P4 efter sporten 21:40. När vi kör genom Dalarnas mörka skogar och Stina Wollters eller Marcus Birros stämma hörs i radion, det har liksom blivit något speciellt med det. Aldrig annars lyssnar jag på programmet, men där i bilen samtalar vi, filosoferar och skrattar när de pratar med människor som blir rädda för utvecklingen av "den lilla datamaskinen och bredbandet", med kvinnor som har blivit lämnade av sina män och vill hänga ut dem och nya kvinnan i radio. Personer som har lämnat sitt gamla liv för att förverkliga sina drömmar, och herrar som är ensamma och bara vill ha någon att prata med. Unga människor som vill berätta som sin livs resa. Det är mörkt och kallt utanför bilen, men inne har vi det varmt och mysigt. Ett avsnitt jag minns speciellt var i januari förra året. Jag var gravid och vi åkte upp till stugan med ett gäng kompisar. Kvällens Karlavagnsämne var cancer och pappas bortgång några månader tidigare gjorde att samtalen kändes riktade till mig. Andra människor berättade om sin sorg och sina förluster. Då, för första gången, kände jag att det rörde sig i magen. Mini, som visade sig vara underbara Emma, tröstade mig från insidan.
Men det bästa med resan är nog Karlavagnen som börjar på P4 efter sporten 21:40. När vi kör genom Dalarnas mörka skogar och Stina Wollters eller Marcus Birros stämma hörs i radion, det har liksom blivit något speciellt med det. Aldrig annars lyssnar jag på programmet, men där i bilen samtalar vi, filosoferar och skrattar när de pratar med människor som blir rädda för utvecklingen av "den lilla datamaskinen och bredbandet", med kvinnor som har blivit lämnade av sina män och vill hänga ut dem och nya kvinnan i radio. Personer som har lämnat sitt gamla liv för att förverkliga sina drömmar, och herrar som är ensamma och bara vill ha någon att prata med. Unga människor som vill berätta som sin livs resa. Det är mörkt och kallt utanför bilen, men inne har vi det varmt och mysigt. Ett avsnitt jag minns speciellt var i januari förra året. Jag var gravid och vi åkte upp till stugan med ett gäng kompisar. Kvällens Karlavagnsämne var cancer och pappas bortgång några månader tidigare gjorde att samtalen kändes riktade till mig. Andra människor berättade om sin sorg och sina förluster. Då, för första gången, kände jag att det rörde sig i magen. Mini, som visade sig vara underbara Emma, tröstade mig från insidan.
Inlägg
