Ett år efter dagen före då mitt liv förändrades för alltid

För ett år sedan visste jag ingenting. Dagen innan den vackraste varelsen jag någonsin mött föddes.

Idag vet jag ännu mindre. I alla fall känns det så ibland. Andra dagar vet jag allt. Jag är proffs.

Dagen innan en villkorslös kärlekshistoria började (nja, den hade väl tjuvstartat lite) hade jag ingen aning om hur jag skulle natta mitt barn, ge det trygghet, få det att skratta. Får hon tillräckligt med mat? För mycket? En tröja till? Överstimulans? Hur blir jag en bra mamma till mitt barn? Kommer jag att älska henne så mycket som man ska älska sitt barn? Kommer hon älska mig?

Nu, ett år efter dagen före jag förälskade mig i Emma, ligger jag nyvaken i sängen med en sjungande, skrattande, gosande liten lintott på min arm, och jag vet att jag i alla fall har gjort det mesta rätt. Ibland rullar hon över till pappa som ligger bredvid oss för en kram och en puss. Jag är en bra mamma till E. Hon somnar oftast bra i sin säng efter kvällsvällingen. Hon har överlevt både en bister vinter och en böljande varm sommar. Vikt och längd ligger fint på kurvan. Hon är trygg. Men nu är det andra tankar och funderingar som dyker upp i huvudet. Hur ska det gå på dagis? Kommer hon att bli mobbad i skolan? Eller mobbare? Hur ska jag hålla henne borta dåliga killar och tjejer som vill lura i mitt stackars oskyldiga barn droger? Tänk om hon leker i parken och en dåre kommer farande i full fart med en moped och kör på henne. Hur ska jag lyckas intala henne att  hon visst  behöver gå klart skolan även om hon ska bli tennisproffs och tjäna miljoner? Mycket av det som jag inte visste för ett år sedan har klarnat. Men ju mer jag vet om hur det är att vara mamma, ju mer inser jag att jag inte vet. En sak vet jag i alla fall helt säkert: Emma älskar mig, och jag, jag skulle ge mitt liv för henne.