Innan jag fick barn hade jag en uppfattning om hur det skulle bli när bebisen var född. Man har ju trots allt träffat massa andra små ungar. Uppfattningen var att det skulle bli mycket skrik, byta blöjor stup i kvarten och att det skulle vara jättemysigt att ligga och dra i sängen hela familjen på helgmorgnarna. Jag skulle ständigt vara trött, men lycklig, för min lilla bebis. Eftersom jag inte hade haft egna barn innan kunde jag ju inte ha så mycket mer förväntningar. Uppfattningen stämmer väl i och för sig, men sanningen är att verkligheten är långt mer nyanserad än så.
Det är inte skriket i sig som är jobbigt, utan oron och hjälplösheten när sitt barn skriker trots att det precis har vaknat efter en lång tupplur, fått ny blöja och ammat till det själv har släppt bröstet för att det är mätt. Har hon ont? Har hon ätit för lite? För mycket?
Vad har jag gjort för fel??? Efter ett tag hinner du säkert fundera: Varför skaffade jag barn? Men när du efter 45 minuters tjutande så tårarna sprutar (kanske både på barnet och dig) äntligen ser de små ögonlocken åka igen känner du: Ja, det är värt det! Det går heller inte att fatta hur lycklig man kan bli av de små detaljerna. Att ett leende är underbart, det är väl självklart. Men lyckan man känner när man tittar till det lilla livet som ligger och gnyr i sin säng, och möts av ett sprattel av armar och ben så hela sängen skakar och ett leende som täcker hela ansiktet, bara för att hon vill visa hur glad hon blir att just DU kom förbi, det går inte att föreställa sig. Det försiktiga ljudet som blir när hon andas ut i slutet av en gäspning. Händer som greppar, känner, nyper, river i ditt ansikte när ni ligger och vilar i soffan en regnig eftermiddag. Den blöta, dregliga öppna munnen du får som svar när du ska pussa hennes små läppar. Att höra pappan ligga och busa med dottern i sängen så hon nästan kiknar av skratt, medan du sitter och bloggar i rummet bredvid. Stoltheten när hon lär sig något nytt som att smaka på sina fötter, stoppa tillbaka nappen i munnen själv, skratta, sitta i barnstolen vid matbordet, härma dina ljud. Det här är nog småsaker och känslor som bara föräldrarna kan uppleva, på andra bebisar är det lättare att glädjas övre de "stora" förändringarna som sitta, stå och gå... (egna barn, andras ungar). Om man känner så här efter 4 månader, hur underbart kommer det då inte vara resten av livet?!
Verkligheten är också att man klarar mer än man tror. 4 timmars sömn i rad är en lyx och gör att du känner dig riktigt utvilad. Men när man har legat sömnlös i flera nätter i rad så har man rätt att vara trött och gnällig! Vi fick ett tips när Emma precis hade kommit och det har jag lärt mig att leva efter (ganska bra i alla fall): Man kan planera precis som vanligt, men man måste inse att det inte alltid blir som man har planerat. Bra tips tycker jag!
Inlägg
