"En perfekt bebis"

: sa barnläkaren när hon hade undersökt vår lilla tjej, 29 timmar gammal. Det var alltså barnläkarens ord. Inte mina. Men det kunde ha varit mina. Eller förmodligen orden från vilken nybliven förälder som helst som beskriver sitt lilla barn. Nu är hon alltså äntligen här: vår Mini, vår dotter, vår alldeles perfekta Emma!

Detta inlägg kan förmodligen uppfattas som en orgie i superlativ, men sanningen är att svenska språket skulle behöva ytterligare en böjningsform för att jag med ord skulle kunna beskriva mina känslor just nu. Här är (den något censurerade) historien om hur det vackraste barnet på denna jord föddes.

Jag och Johan hade precis avslutat en härlig middag på min moster och morbrors altan i Mälarhöjden när jag kände att någonting var på gång. Solen var på väg ner och glasstårtan var uppäten. Mamma var där. Min kusin och hans fru också. Och deras lilla dotter hade charmat oss hela kvällen med sin närvaro. Jag sprang in på toaletten och japp, vattnet hade gått. Mamma ville inte veta något innan det var klart, men det var ganska oundvikligt att hålla det hemligt. -"Johan, vi måste nog åka hem nu. Vattnet gick precis..." Då blev det fart på alla kan jag säga. Vi plockade ihop våra saker och skyndade till bilen. Från bilen ringde jag KS och de sa att de tyckte att vi skulle komma in. Eftersom värkarna inte hade kommit igång var vi inställda på att få åka hem och vänta, men vi åkte i alla fall förbi hemma och hämtade upp väskan som stod packad sedan någon vecka. Klockan var väl runt 21 när vi lämnade Mälarhöjden. När vi kom in blev jag kopplad till en CTG-apparat som mäter barnets hjärtljud och värk-intervallerna. Medan jag låg där kom värkarna igång regelbundet direkt. Eftersom det ändå ofta tar ett par timmar innan det händer mer frågade barnmorskan om vi ville åka hem och vänta, eller kanske ta en promenad. Hon undersökte mig och insåg till sin förvåning att jag var 2-3 cm öppen redan. Eftersom det hade hänt så mycket på några få timmar bestämde vi oss för att ta en promenad på sjukhusområdet och sen komma tillbaka och se hur det verkade. Vi gick ca en halvtimme och värkarna blev allt kraftigare och kraftigare och jag kände att jag behövde något smärtstillande. När vi kom tillbaka var jag öppen 4 cm. Ingen hemfärd alltså. Vi blev hänvisade till ett förlossningsrum. Jag tog en dusch vilket tydligen ska vara bra som smärtlindring. Efter ca 30 min kände jag att det behövdes starkare grejer. Jag gick då över till lustgas. Barnmorskan hade läst min journal med mina önskemål inför förlossningen och visste precis hur jag ville ha det. Ganska snart ville jag få en ryggbedövning, och när jag sa till om det satte hon en förberedande kanyl i armen på mig och gick för att säga till narkosläkaren. Hon undersökte mig också, och nu var jag 7 cm öppen. Only 3 to go. Bara någon minut senare kom denna danske Gud in! Han grejade på ryggen på mig och just detta var lite jobbigt. Men så snart han var klar och ryggbedövningen började hjälpa så WOW. All cred åt kvinnor som föder utan, jag fattar inte hur ni klarar det. Började känna att dansken nog var min bästa vän i hela världen! De sista 3 cm bokstavligen dansades bort. Vi satte på radion i rummet och Johan och jag gungade i takt med alla Lugna favoriter. Nästa gång barnmorskan kom och undersökte så sa hon att jag var helt öppen och det snart var dags att börja krysta. Klockan var nu 03:00. En nackdel med ryggbedövning är att krystvärkarna kan utebli, men det ordnades med lite smärtstimulerande dropp och klockan 05:00 var det dags. De kommande 45 min var jobbiga, men då visste jag att det var väldigt nära. Fredagen den 17:e juli klockan 05:44 föddes så den underbaraste varelse jag någonsin sett. 53 cm lång och 3810 g tung. Känslan när hon las vid mitt bröst är nog den starkaste jag någonsin upplevt. Tiden stannade, världen slutade rotera och livet förändrades för alltid. De finaste ögonen tittade in i mina, den sötaste munnen grimaserade och de gulligaste små händerna greppade i luften efter något att hålla tag i. Genast glömdes det onda bort och kärleken till Emma slog bort allt annat. När Johan sedan en sekund, minut, timme (jag vet inte) senare tog henne i sin famn kom tårarna. Den kärlek jag kände såg jag även hos Johan. Hans blick på sin dotter bekräftade det jag redan innan visste: han är världens bästa pappa till Emma!