En fin stund

Johan kom hem från jobbet sjuk igår. Stackars liten. Så för att inte smittas sov jag och Emma i annexet i natt. Enligt massage-Viveca skulle barnen sova väldigt bra av massagen. Inte då! Emma vaknade stup i kvarten. Hon kände kanske inte igen sig. Det där var ju byta-blöja-rummet, inte sovrummet. När hon vaknade och åt för fjärde(?), femte(?) gången vid 7 i morse fick hon ligga kvar i min säng efter maten. Med ett "pppppppfffffffffttttttttt" som dränkte ner hela mitt ansikte spottade hon ut nappen, och de stora klara blå ögonen och den lilla munnen avlossade ett bländande leende. Handen som annars så hårdhänt nyper och river allt den kommer åt; hår, näsa, öga, läpp, smekte nu försiktigt min kind. Det var som hon ville säga: "Det är du och jag mot världen mamma. Vi är ett team. Du och jag kommer alltid höra ihop." Det var en fin stund. Sedan somnade vi om. Personligen gick jag in i det där förbundet i samma stund som stickan visade "gravid" för ett drygt år sedan. Men det känns bra att veta att vi är på samma lag, jag och min dotter.