Det nya livet

Eftersom jag inte längre går "I väntans tider" har jag bytt namn på Bloggen. Emmas födelse var en milstolpe i mitt liv, och även om mycket säkert kommer vara sig likt mot innan kommer fokus vara på ett helt annat ställe i "Det nya livet".

10 dagar som förändrade livet

Tänk att hon redan är 10 dagar. Medan vi lever i vår bubbla rusar dagarna iväg. Det bästa 10 dagarna i mitt liv. Skulle man sammanfatta Emmas första tid i livet skulle beskrivningen passa rätt bra in i en kontaktannons i lokaltidningen. "Tycker om att resa (man sover gott i bilbarnstolen), gillar mysiga hemmakvällar (gosigt att ligga i pappas famn framför tv:n), älskar skogspromenader (man sover gott i vagnen också när den guppar fram på stigarna) och njuter av livets goda (matvrak!!!)".

Det är en sån total tillfredsställelse att titta på Emma när hon sover: mätt, nybytt och utan ett bekymmer i hela världen. Ibland längtar jag till hon vaknar så man kan få ha henne i famnen och dränka henne i pussar. Som tur var har vi nu under några nätter fått sova jättebra med bara några amningsavbrott då och då. Hon sover i sin säng bredvid mig och somnar om så gott när hon har fått mat och ny blöja. "Utvilad" har fått en ny betydelse, men det blir nästan 8 timmars sömn varje natt så vi klagar inte så länge det håller i sig. Man fungerar ju så mycket bättre när man har fått sova.

Idag har vi varit på promenad i Lövsta (Hässelby). Bredvid stigarna växte det fullt av blåbär. Gott! Gångstigarna var inte direkt avsedda för barnvagn, men det var mysigt att promenera i lugnet i skogen. Vi trixade oss ner till klipporna vid vattnet och fikade på det medhavda bullarna och känslan när vi satt där och tittade på segelbåtarna som guppade förbi var nästan magisk. Där satt vi, vår lilla familj, och livet är rätt underbart!





När vi kom hem hade pappret från Skatteverket kommit med Emmas personnummer. Stort! Så nu har hon ett personnummer också, vår fina lilla Emma Margareta Gundemark.

Namnsdagsfirande

Idag är det Margareta-dagen och det firades givetvis med jordgubbstårta, fast det blev bakelse istället i år, på altanen. Mor, dotter, mormor och farmor (och gammelmormor) har alla namnsdag samma dag.

"En perfekt bebis"

: sa barnläkaren när hon hade undersökt vår lilla tjej, 29 timmar gammal. Det var alltså barnläkarens ord. Inte mina. Men det kunde ha varit mina. Eller förmodligen orden från vilken nybliven förälder som helst som beskriver sitt lilla barn. Nu är hon alltså äntligen här: vår Mini, vår dotter, vår alldeles perfekta Emma!

Detta inlägg kan förmodligen uppfattas som en orgie i superlativ, men sanningen är att svenska språket skulle behöva ytterligare en böjningsform för att jag med ord skulle kunna beskriva mina känslor just nu. Här är (den något censurerade) historien om hur det vackraste barnet på denna jord föddes.

Jag och Johan hade precis avslutat en härlig middag på min moster och morbrors altan i Mälarhöjden när jag kände att någonting var på gång. Solen var på väg ner och glasstårtan var uppäten. Mamma var där. Min kusin och hans fru också. Och deras lilla dotter hade charmat oss hela kvällen med sin närvaro. Jag sprang in på toaletten och japp, vattnet hade gått. Mamma ville inte veta något innan det var klart, men det var ganska oundvikligt att hålla det hemligt. -"Johan, vi måste nog åka hem nu. Vattnet gick precis..." Då blev det fart på alla kan jag säga. Vi plockade ihop våra saker och skyndade till bilen. Från bilen ringde jag KS och de sa att de tyckte att vi skulle komma in. Eftersom värkarna inte hade kommit igång var vi inställda på att få åka hem och vänta, men vi åkte i alla fall förbi hemma och hämtade upp väskan som stod packad sedan någon vecka. Klockan var väl runt 21 när vi lämnade Mälarhöjden. När vi kom in blev jag kopplad till en CTG-apparat som mäter barnets hjärtljud och värk-intervallerna. Medan jag låg där kom värkarna igång regelbundet direkt. Eftersom det ändå ofta tar ett par timmar innan det händer mer frågade barnmorskan om vi ville åka hem och vänta, eller kanske ta en promenad. Hon undersökte mig och insåg till sin förvåning att jag var 2-3 cm öppen redan. Eftersom det hade hänt så mycket på några få timmar bestämde vi oss för att ta en promenad på sjukhusområdet och sen komma tillbaka och se hur det verkade. Vi gick ca en halvtimme och värkarna blev allt kraftigare och kraftigare och jag kände att jag behövde något smärtstillande. När vi kom tillbaka var jag öppen 4 cm. Ingen hemfärd alltså. Vi blev hänvisade till ett förlossningsrum. Jag tog en dusch vilket tydligen ska vara bra som smärtlindring. Efter ca 30 min kände jag att det behövdes starkare grejer. Jag gick då över till lustgas. Barnmorskan hade läst min journal med mina önskemål inför förlossningen och visste precis hur jag ville ha det. Ganska snart ville jag få en ryggbedövning, och när jag sa till om det satte hon en förberedande kanyl i armen på mig och gick för att säga till narkosläkaren. Hon undersökte mig också, och nu var jag 7 cm öppen. Only 3 to go. Bara någon minut senare kom denna danske Gud in! Han grejade på ryggen på mig och just detta var lite jobbigt. Men så snart han var klar och ryggbedövningen började hjälpa så WOW. All cred åt kvinnor som föder utan, jag fattar inte hur ni klarar det. Började känna att dansken nog var min bästa vän i hela världen! De sista 3 cm bokstavligen dansades bort. Vi satte på radion i rummet och Johan och jag gungade i takt med alla Lugna favoriter. Nästa gång barnmorskan kom och undersökte så sa hon att jag var helt öppen och det snart var dags att börja krysta. Klockan var nu 03:00. En nackdel med ryggbedövning är att krystvärkarna kan utebli, men det ordnades med lite smärtstimulerande dropp och klockan 05:00 var det dags. De kommande 45 min var jobbiga, men då visste jag att det var väldigt nära. Fredagen den 17:e juli klockan 05:44 föddes så den underbaraste varelse jag någonsin sett. 53 cm lång och 3810 g tung. Känslan när hon las vid mitt bröst är nog den starkaste jag någonsin upplevt. Tiden stannade, världen slutade rotera och livet förändrades för alltid. De finaste ögonen tittade in i mina, den sötaste munnen grimaserade och de gulligaste små händerna greppade i luften efter något att hålla tag i. Genast glömdes det onda bort och kärleken till Emma slog bort allt annat. När Johan sedan en sekund, minut, timme (jag vet inte) senare tog henne i sin famn kom tårarna. Den kärlek jag kände såg jag även hos Johan. Hans blick på sin dotter bekräftade det jag redan innan visste: han är världens bästa pappa till Emma!

Waxholm

Idag har vi turistat med en utflykt till Waxholm. Första besöket där för oss båda. Det var en mysig liten by. Efter lite strosande längs gatan med de små butikerna åkte vi över till fästningen. Det måste vara en av de fjantigaste båtturerna jag har åkt. Kan det vara 200 m över och resan tar bara någon minut trots att båten ska vända. Det var en oproportionerligt stor båt för den sträckan... Killen som sålde biljetter såg måttligt road ut. Båten gick en gång i kvarten från varje håll, dvs 8 resor i timmen gånger 6 timmar. Men det finns väl sämre sommarjobb än så i och för sig...

Mycket vacker utsikt från tornet som var 130 trappsteg högt (heja heja, gå i trappor ska ju sätta igång förlossningen sägs det...)!

Jag hade rätt, de hade glass på Waxholm också. Och god italiensk sådan var det också! Det händer inte mycket mer än i Borgholm om sommaren så vi gick över byn ganska fort. Men nu har vi varit där, och det var härligt! Det var en trevlig semesterutflykt!

Födelsedagskalas

I måndags var det stort födelsedagsfirande för Johan som fyllde gubbe + (31). Självklart blev han väckt med paket och skönsång (hm, tja sång i alla fall...) på sängen. Efter frukost tog vi en runda minigolf som jag givetvis lät honom vinna i. Det var ju trots allt hans födelsedag! Vi mötte upp M, M och lilla F som var på utflykt från Västerås vid lunchtid. Så skönt att se dem pigga efter en vår av sjukdomar som har avlöst varandra. Klassiskt problem när barnet börjar på dagis känns det som...
Kändes som vi hade gjort ett helt dagsverke innan vi gick hem och förberedde inför fikat. Mamma, moster, morbror, bror med barn och kusin med dotter kom och firade Johan. Åt mina dumle-muffins och Johans fantastiskt goda cheesecake med lemoncurd. Rekommenderas! Med tre barn på 1,5, 2 och 3,5 kändes det som en inblick i framtiden. Full fart hela tiden!

E som är störst i skaran tog sin syssling I i handen och gav sig av på äventyr. Eftersom vi bor väldigt nära vattnet var det bara att springa efter så de inte skulle få för sig att ge sig ut på bryggan. Givetvis ville V följa med och titta på båtarna också, så det slutade med att vi alla flyttade från fikabordet ut på bryggan.

När familjen åkte hem var jag helt slut! Vi hade bokat bord på Restaurang Jungfrusund på Ekerö på kvällen och jag trodde vi skulle få ställa in. Men det behövde vi inte som tur var. Vi hämtade upp några av Johans kompisar på vägen och sen åkte vi ut till denna underbara restaurang precis vid vattnet på Ekerö. Vi fick ett bord i lä ute och solen värmde gott, och när alla efter vissa missöden hade fått det de beställde hade vi en fantastisk kväll! Efter middagen åkte vi hem till A & V som bor på Ekerö och tog kaffe och efterrätt där. Stackars Johan fick hoppa över whiskyn som A bjöd på så han kunde köra ifall det hade dragit igång på natten. Men det gjorde det ju inte, så där blev han blåst på en 18-åring...

Full fart, ingen vila...

Oj vad aktiv man har varit idag! Efter frukost fick vi ett ryck och tog tag i annexet (tredje-rummet för den som inte vet det...). Det rensades i skåp och hyllor, och rensande ledde till att saker skulle flyttas ut i förrådet, och det ledde i sin tur till rensande av förrådet eftersom det var proppfullt, vilket ledde till en tur till återvinningscentralen. Vilken härlig känsla det är att slänga saker!

Sen blev det 5 kilometer i Ursviksslingan igen. Idag var det jobbigt, det är någon inne i mig som trycker på och gör det lite tyngre i backarna. Men ingen rast och ingen ro! Hem och åt lunch och sen iväg och handla till mer bakande. I eftermiddag har det bakats pajer, cheesecake och nu är lasagnen i ugnen. Inte utan att man blir lite hungrig av allt fixande. Nu väntar jag på att Johan ska komma hem från löparrundan och lasagnen ska bli klar så man kan få lite mat. Nästan så man är värd glass till efterrätt också!

Dag på museet

I går var jag kulturell! Bror frågade om jag ville följa med familjen på Naturhistoriska museet, och eftersom jag inte har varit där vad jag kommer ihåg så gjorde jag så. Jag mötte upp dem där och när V kom springande och slängde sig runt benen som han brukar göra så såg jag honom inte. Min mage är alltså så stor nu så en ett och ett halvt-åring kan gömma sig under den... E ville visa mig alla stora skelett, så hon tog min hand och satte fart tillbaka genom museet och visade stolt upp dinosaurierna. E och V for runt bland uppstoppade djur och gigantiska kroppsdelar och hade jättekul. V pekade och utbrast "ka ka" lika glatt varje gång han såg en fågel (i ett rum med 6 montrar á 10-15 fåglar blir det ganska mycket pekande och "ka ka"-ande). Vet inte om han försökte säga kakadua eller kattuggla eller om han helt enkelt inte ser skillnad på en knölsvan och en dubbelbeckasin men har förstått att båda är fågelarter. Det är alltid lika underbart att träffa de små liven (eftersom man kan lämna tillbaka dem till föräldrarna när de blir trötta och kinkiga).

Efter att ha stigit upp relativt tidigt i morse åkte jag och Johan ut till Ursvik för att promenera. Jag var stolt över mig själv när vi kom tillbaka efter 5 kilometer i den kuperade slingan. Man har inte så höga krav på sig själv gällande motion när man är höggravid...
Nu har Johan äntligen semester! Vi firade in det med grillning på altanen igår. Alltid lika gott med helgrillad fläskfilé och sparris. Smarre! Förhoppningsvis kommer Mini snart så Johan får vara hemma med honom/henne så länge som möjligt. Men men, inget man kan styra över. Får ta en promenad om dagen i backarna så borde det väl snart sätta igång...

Baka, baka liten kaka

Vaknade av Johans väckarklocka och regnet smattrade på fönsterbläcket. Gick upp och åt frukost med Johan innan han gick till jobbet, men sen gick jag och la mig igen och sov nästan till 11(!). Det händer ju aldrig! Jag brukar vara morgonpigg och ha svårt att ligga kvar längre än till 9 även på helgerna, men det var skönt. Bara att passa på nu, för sen blir det väl mindre sömn antar jag... Idag har varit stora bakar-dagen. Igår var jag och storshoppade ingredienser för det skulle bakas pajer, kakor och muffins. När jag var på Maxi gjorde jag något jag aldrig har gjort tidigare: Jag köpte bikarbonat. Jag kände mig otroligt vuxen! När jag kom dit visste jag egentligen inte vart jag skulle leta efter bikarbonaten, men där stod burkarna, vid baksektionen! På AW:n igår kväll kom vi in i en diskussion om skillnaden mellan bikarbonat och bakpulver. Jag lovade då att dyka djupare ner i frågan och här kommer svaret när man ska använda bikarbonat respektive bakpulver. Mission accomplished.

På två timmar har jag nu hunnit med att göra matpajer i portionsformar, chocolate chip cookies och dumle/geisha-muffins. Kan vara bra att fylla frysen och skafferiet med godsaker för det blir nog lite fikabesök framöver (hoppas jag!). Otur för mig, men jag "råkade" köpa lite för många dumlekolor. Attans, man får väl offra sig så de inte blir för gamla.

Spontan-AW på Östermalm

Kom precis hem från en mycket trevlig spontan-AW på L och K:s balkong. Den typen av after work är nästan den bästa. Man får en förfrågan klockan 16:30 när man faktiskt inte har jobbat på dagen. Vi åkte dit och mannen i huset hade inte ens kommit hem. Jordgubbar, oliver och choklad. GT, rosévin eller Fanta ananas. Några timmar samtal om barn, hur bekväm man har blivit sedan man var student och bikarbonat(!). Skratt och allvarligheter. En hellyckad kväll helt enkelt! Tack L & K, bra initiativ! Nästa gång kommer vi tre stycken...

Carpe diem

Jag satt på en lunchdejt med mina kära vänner, och då slog det mig (för säkert hundrade gången, men jag glömmer så lätt): Ta vara på nuet! När jag och Johan bestämde oss för att försöka bli gravida längtade man sååå tills man skulle få det där positiva beskedet. När det kom var man så ivrig på att det skulle synas på magen. Och så kom den lilla bulan, och man kunde knappt bärga sig till den var lite större så man såg gravid ut istället för bara småfet som man hade ätit lite för många glassar på sista tiden... Och ultraljudet, det var ju jättelångt fram i tiden! Och varför skulle det vara så länge mellan varje besök hos barnmorskan, tänk om något hände med det lilla livet där inne...
Så fick man den där fina gravidmagen och man mådde så bra och kände sig rätt så pigg, och kylskåpet pryddes av de små fotona på Mini i magen. Var man nöjd då? Nä då, icke. Vid den tiden hade man glömt att man längtade efter de där sakerna och nu var det nedräkning till ledigheten som aldrig ville komma och ska det verkligen vara nödvändigt att springa till barnmorskan var och varannan vecka? Och framför allt: När kommer bebisen??? Men då insåg jag alltså när jag satt och åt en god Meze-lunch med tre underbara vänner som jag känner från gymnasietiden att nuet är inte så dumt ändå! Jag lärde känna de här tre tjejerna för ca 12 år sedan i en annan tid, en annan värld, en annan stad: Kalmar. Nu bor vi alla i Stockholm och träffas rätt så ofta. De skulle tillbaka till jobbet efter lunchen, men det skulle inte jag! Jag har inga planer, och kan egentligen ta mig för vad jag vill. Jag är gravid i 39:e veckan och mår bra. Lite tung och mindre rörlig än tidigare så klart, men jag har inte ont, har inte mått illa under hela tiden. Tror att jag har varit relativt enkel att ha att göra med då jag inte haft så jättemycket humörssvängningar. Jag väntar barn med mannen i mitt liv som också längtar efter att Mini ska komma vilken kan ske när som nu. Nuet är inte så dumt i alla fall! Jag har alltså insett att jag ska försöka bli lite bättre på att stanna upp och njuta av NU, för jag har längtat efter NU tidigare. NU kommer aldrig tillbaka, så då är det ju dumt att slösa bort NU med att längta efter SEN. (Johan, det här får du inte använda mot mig. Jag är gravid så jag kan inte hjälpa om mitt humör ändras till ikväll...)

Dagarna går

Jag slutade jobba för en och en halv vecka sedan och kopplade bort jobbet direkt. Jag hann nog inte ens komma hem innan jag hade glömt koden till mitt passerkort. Ca 14 månader "ledighet" väntar! Så länge kommer man väl aldrig vara hemma igen utan att jobba innan man blir pensionär (hoppas jag, får då betyder det nog att jag har blivit arbetslös...). Men det tog inte många dagar innan jag blev rastlös. Det ska bli skönt att Johan går på semester på fredag så jag får lite sällskap. Eftersom det är ganska svårt att planera den närmsta framtiden blir det dagsutflykter för att utforska Stockholms omgivning. Jag har bott i Stockholm i 3½ år nu, men bara varit på Fjäderholmarna i Skärgården, och det räknas knappt! Av någon oförståelig anledning tycker Johan att det är för långt att åka till Söderköping bara för att äta glass, men de har väl glass i Norrtälje, på Vaxholm och i Trosa också?!?!

Just nu fördrivs dagarna mest med att läsa på olika bebis-forum för att försöka förstå vad man har gett sig in på. Jag kommer nog också bli expert på amerikanska dagsåpor, talkshows och dåliga dating-program. Vill ni ha uppdatering om vad som händer i Days of our lives, säg bara till! Skulle definitivt inte kalla mig för självplågare, men ååå vad jag längtar efter att få ont nu så Mini kommer nån gång!

Hej Blogg!

Här sitter man då höggravid, rastlös och har precis ett steg längre in på 2000-talet. För att vara en kvinna på 28 år som har studerat kommunikationsvetenskap är jag väldigt sen in i bloggandets underbara(?) värld. Så nu kastar jag mig handlöst in i det okända så får vi se vart vi hamnar. Den här bloggen kommer nog till stora delar handla om det nya liv som väntar mig och min sambo Johan. Vi är idag gravida i vecka 38 + 2 och längtar bara efter att Mini ska komma ut. Beräknat datum är 19 juli. Det kan ju hända när som nu, men för att inte bli helt tokig (vilket jag redan håller på att bli) är det väl bäst att förbereda sig på att gå över tiden. Givetvis kommer bloggen också handla om min familj, mina underbara vänner och de äventyr vi tar oss för.

Nu kör vi!

//Sofie